Julhälsning från pastorn

Denna helgen är inte bara fylld med mat, julklappar m.m.
Det är även en helg då många, speciellt alla barn, får höra kommentarer såsom – vad stor du blivit, men vad du har vuxit.
Känner ni igen det?

På ett år händer det mycket, skulle vara konstigt om ett barn inte växt på ett helt år.
Onaturligt om barnet står still i växten och utvecklingen.
Alla föräldrar som har besökt BVC vet vad tillväxtkurvan är.
Jonnas första halvår i livet var det besöken på BVC i Hultsfred.
Vi var nya som föräldrar till Jonna.
Jonna låg hela tiden under kurvan. – Rebecca skulle amma mer och oftare…. Typ hela tiden.
Jag fick då veta att någon har gjort en standardkurva med hur en normalbebis skall väga/vara lång. Alla andra är över eller under och detta regleras genom amning eller i sista hand tillägg- flaska.

Tack Jesus att vi flyttade till Vetlanda kommun!
Då fick vi en ny BVC tant. Som berättade en stor hemlighet för oss som blev en befrielse för oss, mest Rebecca. Som ammat 24/7 i 6 månader.
Det finns fler tillväxtkurvor. Varje barn har sin egen….
Och enligt den kurvan var hon normal- vi har ett normalt barn efter sin egen kurva!

Under julen är vi samlade vid krubban/ ett nyfött barn- Jesus!
För mig är Jesus en verklighet- en tro som finns/ är verklig och bär mig genom vardagen.
Jag har mött honom till frälsning 16 år.

Tyvärr har kyrkan ibland gjort en standardkurva på hur mycket en kristen skall väga och växa. – som kan föda stress och oro i hjärtan istället för det Bibeln lovar var och en som tror…FRID!
Jag ber och hoppas att du och jag hittar våran egna andliga tillväxtkurva och utifrån den börjar växa i ” din egna och Jesu takt”
Men för att växa måste något börja leva.
Att acceptera Jesus som frälsare föder tro i ditt hjärta.
Tro kan växa!

När vi möts om ett år till julgudstjänst så hoppas jag kunna ställa samma fråga som släktingarna till dig- vad stor DIN TRO på Jesus har blivit.
Packa inte ner Jesusbarnet och tron med julpyntet efter nyår- ha honom kvar.

Blått vitt och rött, uttryck för…

Det kom oss nära, dåden i Paris. Att attentat händer i världen är vi medvetna om och ser dagligen på nyheterna. Men när det kommer innan för ”våra gränser” i vårt Europa då berör det och skakar om oss lite mer.

I sociala medier ser jag ett behov att uttrycka sig, människan ber, uttrycker sina känslor, ändrar sina profilbilder till franskaflaggan färger som ett uttryck för att ”jag känner med er”.

Det är stort, en gåva, att kunna känna med någon annan, bli en del av någon annans nöd och med goda krafter försöka göra det bättre.

Jesus säger: “Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem” –Matt. 7:12

Vi vet inte om eller när samma ondska skulle kunna drabba vårt land, hur skulle vi vilja bli bemöta, omfamnande om det skulle ske?
Inte många generationer tillbaka var nöden stor i vårt land och många av våra förfäder sökte efter lyckan i ett främmande land. En tanke när nu vi med öppna famnar får  välkomna de som inte av fri vilja valt att komma utan nöden, våldet, kriget har tvingat dem på flykt.

Herre förbarma dig…

Daniel Berner
Pastor